På 1910-talet utvandrade många Kirunabor till Brasilien i hopp om ett gott liv som jordbrukare. Förutsättningarna för jordbruk där visade sig dock vara mycket dåliga och barnen dog av undernäring eller i tropiska sjukdomar. Två år senare skickade den svenska staten räddningsskepp.
Solen värmer inte här
aldrig mera denna jord.
Kanske lämnar vi den bakom oss
när vi alla klev ombord.
Det var efter strejkens år,
som vi fatta’ vårt beslut
utan kläder, mat och hygglig lön
utan enkla vägar ut.
Men så plötsligt kom ett brev
om ett land i överflöd
om ett rikt och bördigt paradis
och på träden växte bröd.
Det var bara fantasi
en naiv dröm om nåt gott.
Och den drömmen har nu slukats upp
utav sandmygg, orm och knott.
Om någon hör mig där på andra sidan av den ocean
vi färdats på för inte längesen
ber jag, inte för mig själv, för kärleks skull, för våra barn:
Kan någon hjälpa oss att komma hem?
Våren -10 kom vi hit
i en dödens karavan
trötta, hungriga och febriga
genom störtflod och orkan.
Alla löften som de gav
de var bara en schimär.
Och nu ber jag: Ta oss härifrån
för solen värmer inte här.
Nu ber jag, Herren Gud i himlen där så allsmäktig och god
som hjälpte mig att korsa detta hav
ber jag dig, Herren Gud i himlen ge mig styrka, kraft och mod
ja, samma mod som när jag gav mig av.
Inga skatter, inget guld
önskar jag, men frid och ro
till min man och mina två små barn
och en dräglig plats att bo.
Varje morgon, varje dag
ska jag tjäna dig, jag svär.
Varje kväll när solen sänker sig
för solen värmer inte här.